Futhark

Mönsterberättelse "Futhark"

De vikingatida runraderna, kända som Futhark, användes från Grönland i väst till Ryssland i öst. Runinskrifterna är de äldsta bevarade originaldokumenten på svenska och utgör en viktig länk till forntiden. Även om runor ursprungligen förekom över hela det germanska språkområdet, var det i Skandinavien de fick störst spridning och användes under längst tid. I början av 700-talet skapades en ny runrad med 16 tecken, som ersatte den äldre. Eftersom den nya runraden introducerades ungefär samtidigt i hela Skandinavien, har många menat att det rörde sig om medveten skriftreform, möjligtvis initierad av handelsmän.

Rökstenen är Sveriges mest kända runsten och har den längsta bevarade runskriften på 800 tecken. Stenen står utanför Röks kyrka och det är troligt att platsen fått sitt namn efter stenen.

Osebergskeppet upptäcktes 1903 i en stor gravhög på Osebergs gård i Vestfold fylke, strax norr om Tønsberg vid Oslofjordens västra strand. Skeppet, som är 21,5 m långt och 5,1 m brett, är mycket välbevarat och dekorerat med träsniderier. Dendrokronologiska analyser av träet visar att skeppet byggdes omkring år 820 och att graven tillslutits år 834.

I skeppet hittades två kvinnor, en ung och en äldre, begravda i ett uppbyggt hus på däck omgivna av många praktfulla gravgåvor. Bland gåvorna fanns bland annat en praktfullt snidad fyrhjulig vagn, två oxar, fjorton hästar, fyra hundar i järnkoppel, fyra slädar, tre sängar, köksutensilier, vävutrustning och en stor mängd textilier. Man fann också valnötter, vete och vildäpplen bland gravgåvorna. Den yngre kvinnan, vars kvarlevor verkar ha behandlats med större omsorg, tros vara drottning Åsa Haraldsdotter, gemål till Gudröd Veidekonung, mor till Halvdan Svarte och farmor till Harald Hårfager.

Mönsterdesign Futhark är skapad med tanke på vårt gemensamma kulturarv och dess betydelse. Uttrycket "Vi hedrar vårt kulturarf" är skrivet i runskrift, detta har Åse Öjbro utformat med hjälp av runraden Futhark. Hennes mönsterdesign är skapad för att hedra vårt gemensamma kulturarv och dess betydelse.

- Jag älskar vårt gemensamma skandinaviska kulturarv. De flesta av oss kan hitta en namne från vikingatiden, och jag har haft turen att få namnet Åse – ett namn som för tankarna till Åsa Haraldsdotter, en sägenomspunnen drottning och farmor till Harald Hårfager, som enligt legenden enade Norge till ett kungarike. Det ger perspektiv och en djupare känsla av att höra hemma i Skandinavien. Vårt gemensamma kulturarv ger oss en trygg grund att stå på och stärker oss i mötet med vår nya tid.